Nu kommer den...
Lördagen den 26:e Mars 2011 vaknade jag före 03.00 och kände att det var något på gång, jag kunde omöjligt somna om utan gick istället upp och satte på datorn. Jag hade gått 6 dagar över tiden och tänkte såklart att nu måste det väl vara dags? Fick ungefär som mensvärk och hade ordentligt ont i ryggen. Några timmar senare inser jag att det måste vara värkar som jag har fått eller förvärkar om inte annat tänkte jag då... (visade sig att det var värkar) ringer syrran vid 8 och berättar om hur jag mår och hur det känns, hon blir lika tokig och till sig som mig.
Halv tio knatar pappa, syrran och Victor in i vardagsrummet. Jag frågar vad dom gör här? -Vi ville se hur du såg ut nu när du har värkar svarar pappa, och det är så typiskt min familj ;)
Halv tio knatar pappa, syrran och Victor in i vardagsrummet. Jag frågar vad dom gör här? -Vi ville se hur du såg ut nu när du har värkar svarar pappa, och det är så typiskt min familj ;)
Syrran tar tid mellan värkarna och de var väldigt oregelbundna.
När det är dags för lunch lyckas jag få i mig två korvar med bröd, men annars ligger jag på soffan hela dagen med värkar.
Flera timmar senare ligger jag i sovrummet och grinar av jobbiga värkar, Uffe tar tiden mellan värkarna och nu är det bara 6-7 minuter mellan då börjar han bli svettig och frågar återigen om han inte kan få ringa in och kolla..
När han får tag i någon personal på förlossningen så säger hon att vi kan komma in på en gång om det bara är 6-7 minuter mellan värkarna.
När han får tag i någon personal på förlossningen så säger hon att vi kan komma in på en gång om det bara är 6-7 minuter mellan värkarna.
Jag känner mig svimfärdig när jag ska resa mig och försöka få på mig skorna och göra mig klar, får hjälp av Uffe in i bilen och tanker att snart snart är bebisen här. Tänk om det går jättefort och jag måste föda i bilen tänker jag medan jag sätter på mig bältet. (Jo tjena!)
Väl inne på förlossningen får vi ett rum på en gång och det tar inte lång tid innan någon kommer för att undersöka mig. Jag har ju legat med värkar sedan imorse och verkligen stått ut in i det sista så jag tänker att nog är jag öppen 8-9 cm. Minst. Mest troligt är nog i alla fall att jag är öppen 10 cm och bebben är påväg ut.
-Du har jobbat på väldigt bra Malin, men du är inte öppen mer än 2 cm. Vaaaaaa? Det kan inte vara sant???? Jag trodde helt ärligt att bebisen skulle komma vilken minut som helst!
De frågar om jag vill ha lustgas och jag säger att de hoppar jag nog över men jag kan ta den där sprutan i ryggen. -Nej det är nog ett tag kvar innan vi kan ge dig epidural. -Vi kan testa tens? Tror jag det hette.. Några kuddar som de fäste på ryggen och som gav ifrån sig el tror jag men de var hemskt, jag slet bort kuddarna och frågade om det inte fanns något annat jag kunde få då jag hade så jävla ont.
De frågar om jag vill ha lustgas och jag säger att de hoppar jag nog över men jag kan ta den där sprutan i ryggen. -Nej det är nog ett tag kvar innan vi kan ge dig epidural. -Vi kan testa tens? Tror jag det hette.. Några kuddar som de fäste på ryggen och som gav ifrån sig el tror jag men de var hemskt, jag slet bort kuddarna och frågade om det inte fanns något annat jag kunde få då jag hade så jävla ont.
Testade i alla fall lustgasen och det visade sig bli min bästa vän under de kommande många och långa timmarna!
Nu var väl klockan runt 22 på lördagen skulle jag tro och vattnet hade i alla fall gått..
Jag skulle försöka stå upp mycket för att bebisen skulle sjunka ner, men det var nästan omöjligt för så fort jag reste mig kräktes jag. Fick i mig lite chokladmilkshake men den kom upp igen så jag kände mig helt slut.
När det väl var dags att få epiduralen så sticker läkaren mig fel flera gånger och jag tror han själv blir väldigt svettig i pannan då någon syster frågar hur det går? Tillslut lyckas han väl få dit den, men dagen efter hade jag massor av små blåmärken.
Jag hade ruljans på olika sjuksyrror och endel praktikanter, som glömmer påminna mig om att jag måste testa att gå på toa mellanåt och det visar sig att de måste sätta kateter och att det var 1 liter urin som måste tömmas.. men men
18 timmar efter att vattnet gått måste jag få hjälp, jag är öppen tio centimeter och bebisen måste ut. Jag har inga krystvärkar utan "bara" vanliga värkar som jag har haft sedan lördag förmiddag och nu är det alltså söndag eftermiddag och bebisen i magen har varit utan fostervatten tillräckligt länge så läkaren tar hjälp av en sugklocka och jag måste trycka allt vad jag kan när jag får en vanlig värk. Jag är såååå slut (tänker på när jag såg -en unge i minuten och hemma i soffan tänker men hallå kom igen nu då tryck för tusan) Det var lätt att tänka så hemma i soffan ;)
Uffe får hjälpa till och läkaren drar allt vad hon orkar med sugklockan och själv trycker jag så jag är alldeles blå i ansiktet (enligt Uffe) men inget händer, så läkaren säger att bebisen måste ut och nu är sista chansen.
Jisses vad rädd jag blev då, vad fan händer annars då? Jo, troligtvis kejsarsnitt men det ville jag absolut inte. Men mest tänker jag nog att det kanske blir något fel på bebisen. Jag tar i med mina allra sista krafter och trycker så det känns som att jag ska dö, slänger mig bakåt och tänker att nu är det kört, men då visar det sig att babyn faktiskt hade kommit.
Vaa? Är det sant sa jag och då håller läkaren upp en knubbig, kletig och söt baby med brunt hår. Åh herregud, äntligen!
Uffe frågar vad det blev och det tänkte jag inte alls på, navelsträngen var ivägen och när läkaren drog den åt sidan visade sig vara en lite bebisflicka.
Oj oj oj vad chockad jag blev, jag hade hela graviditeten trott att det skulle bli en liten pojk. Alla "tecken" visade ju på det ;) till och med barnmorskan sa varje gång att det minsann nog var en livlig liten pojke i magen.
I smyg hade jag önskat mig en dotter och nu fick jag också en ljuvligt söt liten (nåja) frisk och alldeles perfekt flicka. Heeelt slut men så lyckliga var vi både jag och Uffe.
Fick senare träffa en annan läkare för att "prata" om förlossningen då den räknades som en svår sådan och både hon och alla som jag pratade med sa att. Vänta ett år så ska du se att du har "glömt bort" den här förlossningen och är "sugen" på en till bebbe.
Så jag har väntat ett år, jag har inte skrivit någon förlossningsberättelse förens just nu. Och NEJ! jag har inte på något vis glömt bort min hemska, jobbiga och svåra förlossning. Det är det absolut värsta jag har varit med om och NEJ jag vill inte göra det igen. Men om jag visste nu innan hur dryg förlossningen skulle bli och vad det 1 år senare skulle resultera i, så är svaret självklart. Jag skulle göra om det alla gånger! För oj vilken charmig, söt, rolig, glad, sprallig, glädjespridare vi har här hemma. Tyra Astrid Nahlén Blomberg det finns bara en som du och vi älskar dig hela familjen. Vad skulle vi göra utan dig? Hoppas vi får mååååånga härliga år tillsammans!
Nu var väl klockan runt 22 på lördagen skulle jag tro och vattnet hade i alla fall gått..
Jag skulle försöka stå upp mycket för att bebisen skulle sjunka ner, men det var nästan omöjligt för så fort jag reste mig kräktes jag. Fick i mig lite chokladmilkshake men den kom upp igen så jag kände mig helt slut.
När det väl var dags att få epiduralen så sticker läkaren mig fel flera gånger och jag tror han själv blir väldigt svettig i pannan då någon syster frågar hur det går? Tillslut lyckas han väl få dit den, men dagen efter hade jag massor av små blåmärken.
Jag hade ruljans på olika sjuksyrror och endel praktikanter, som glömmer påminna mig om att jag måste testa att gå på toa mellanåt och det visar sig att de måste sätta kateter och att det var 1 liter urin som måste tömmas.. men men
18 timmar efter att vattnet gått måste jag få hjälp, jag är öppen tio centimeter och bebisen måste ut. Jag har inga krystvärkar utan "bara" vanliga värkar som jag har haft sedan lördag förmiddag och nu är det alltså söndag eftermiddag och bebisen i magen har varit utan fostervatten tillräckligt länge så läkaren tar hjälp av en sugklocka och jag måste trycka allt vad jag kan när jag får en vanlig värk. Jag är såååå slut (tänker på när jag såg -en unge i minuten och hemma i soffan tänker men hallå kom igen nu då tryck för tusan) Det var lätt att tänka så hemma i soffan ;)
Uffe får hjälpa till och läkaren drar allt vad hon orkar med sugklockan och själv trycker jag så jag är alldeles blå i ansiktet (enligt Uffe) men inget händer, så läkaren säger att bebisen måste ut och nu är sista chansen.
Jisses vad rädd jag blev då, vad fan händer annars då? Jo, troligtvis kejsarsnitt men det ville jag absolut inte. Men mest tänker jag nog att det kanske blir något fel på bebisen. Jag tar i med mina allra sista krafter och trycker så det känns som att jag ska dö, slänger mig bakåt och tänker att nu är det kört, men då visar det sig att babyn faktiskt hade kommit.
Vaa? Är det sant sa jag och då håller läkaren upp en knubbig, kletig och söt baby med brunt hår. Åh herregud, äntligen!
Uffe frågar vad det blev och det tänkte jag inte alls på, navelsträngen var ivägen och när läkaren drog den åt sidan visade sig vara en lite bebisflicka.
Oj oj oj vad chockad jag blev, jag hade hela graviditeten trott att det skulle bli en liten pojk. Alla "tecken" visade ju på det ;) till och med barnmorskan sa varje gång att det minsann nog var en livlig liten pojke i magen.
I smyg hade jag önskat mig en dotter och nu fick jag också en ljuvligt söt liten (nåja) frisk och alldeles perfekt flicka. Heeelt slut men så lyckliga var vi både jag och Uffe.
Fick senare träffa en annan läkare för att "prata" om förlossningen då den räknades som en svår sådan och både hon och alla som jag pratade med sa att. Vänta ett år så ska du se att du har "glömt bort" den här förlossningen och är "sugen" på en till bebbe.
Så jag har väntat ett år, jag har inte skrivit någon förlossningsberättelse förens just nu. Och NEJ! jag har inte på något vis glömt bort min hemska, jobbiga och svåra förlossning. Det är det absolut värsta jag har varit med om och NEJ jag vill inte göra det igen. Men om jag visste nu innan hur dryg förlossningen skulle bli och vad det 1 år senare skulle resultera i, så är svaret självklart. Jag skulle göra om det alla gånger! För oj vilken charmig, söt, rolig, glad, sprallig, glädjespridare vi har här hemma. Tyra Astrid Nahlén Blomberg det finns bara en som du och vi älskar dig hela familjen. Vad skulle vi göra utan dig? Hoppas vi får mååååånga härliga år tillsammans!
Här är några bilder
Några sekunder senare spyr jag rakt ut
Här är jag görtrött men överlycklig
Mest av allt hade jag önskat mig ett friskt barn, här ligger prinsessan Tyra några minuter gammal på mitt bröst och lyckliga tårar rinner ner från mina kinder
Här är lilla familjen, samma dag som vi fick komma hem från bb
Kram Malin